Det har betalats ut statliga pensioner sedan 1600-talet i Sverige. Då var pensionen en del av betalningen för deltagande i krig. Under de följande århundradena började pensionskassor att växa fram inom den statliga sektorn. Det dröjde dock till 1913 innan allmän pension infördes i Sverige. Förmånstagare var då invalider och medborgare över 67 års ålder. Det var först i och med folkpensionens införande 1948 som pensionen uppnådde en nivå att den gick att leva på. Då blev också pensionen en rättighet som inte inkomstprövades.

Den allmänna tilläggspensionen (ATP) infördes efter en rådgivande folkomröstning 1957. När ATP infördes 1960 så skedde det samtidigt som den internationella handeln ökade och Sverige hade en ständigt växande ekonomi. Denna tillväxttakt skulle dock inte fortsätta. ATP-systemet var inte följsamt i förhållande till vare sig de samhällsekonomiska förändringarna eller den ökade livslängden. Under 1990-talets ekonomiska kris sänktes pensionerna av besparingsskäl. Det nya pensionssystemet bygger på tanken att pensionerna skall vara fredade från sådana besparingsåtgärder. Pensionssystemet skall vara fristående, långsiktigt och stabilt.

Riktlinjerna för det nya pensionssystemet beslutades 1994. Syftet var att skapa ett ålderspensionssystem som var mer följsamt mot den samhällsekonomiska och demografiska utvecklingen och där sambandet mellan avgift och förmån var starkare för den enskilde. Sverige fick den 1 januari 1999 ett nytt ålderspensionssystem. Det nya pensionssystemet grundar sig i en blocköverskridande överenskommelse mellan fem riksdagspartier, M, C, FP, KD och S. Överenskommelsen har ett mycket starkt parlamentariskt stöd med cirka 90 procent av riksdagens ledamöter då endast V och MP står utanför samarbetet.

Det svenska pensionssystemet består av flera olika delar: inkomstpension, premiepension och garantipension. Utöver detta består de flesta pensionärers pensionsinkomster även av andra pensioner som avtalspension/tjänstepension och eventuellt eget pensionssparande.